DEN EFTERLÄNGTADE SOM BOK

Som tioåring började mitt skrivintresse ta fart. Jag har länge drömt om att bli författare. Som 18 åring började jag försöka skaffa barn, i tron om att jag skulle ta studenten med gravidmagen i vädret. Så blev det inte. Istället följde fyra års helvete av ofrivillig barnlöshet. Som än idag är ofrivillig syskonlöshet och så verkar förbli. Hösten 2017 började jag skriva på min biografi. Sommaren 2018 blev den färdig. Skickades sedan till ett antal förlag. Nu har jag fått svar, från ett hybridförlag. Som vill ge ut min bok. Det är som ett vanligt förlag, som väljer manus med omsorg och hjälper till med marknadsföring om man vill. Men man är själv med och finansierar boken. På så vis tjänar du också mycket mer per bok än ett traditionellt förlag. Problemet är att kostnad för sättning, distribution, frakter, marknadsföring och tryckning landar på 45 000 kr för att trycka 1000 böcker. Pengar jag inte har. Därför ber jag nu om hjälp att få förverkliga min dröm. Ingen summa är för stor eller för liten. Om man bidrar med 200 kr eller mer får man en personligt signerad bok när den är tryckt, mot att man då betalar porto eller hämtar på plats. Man kan säga att man betalar för boken innan den är tryckt. Läs mer inne på länken och läs också ett utdrag ur boken där. Om man väljer att bidra med något så dras pengarna på kortet den 16 november - om målet uppnås. Så du riskerar ingenting och betalar ingenting idag.
Gå gärna in på länken nedan. Jag går mot att uppfylla min dröm samt mot att sätta ofrivillig barnlöshet och IVF på kartan. Något som tystats ner alldeles för länge.


https://www.kickstarter.com/projects/1435595240/den-efterlangtade-en-bok-om-ofrivillig-barnloshet?ref=nav_search&result=project&term=den%20efterl%C3%A4ngtade

DEN SERIÖSA FRÅGAN SOM JAG ANTOG SKULLE KOMMA

Det var inte igår jag skrev här. För er (om det finns någon) som fortfarande läser så, vi lever och vi mår bra. Om man nu kan sammanfatta det så kort och tråkigt. Första snön har landat och ligger kvar än. Julen närmar sig, Tea har hunnit fylla 4 år. Herregud vad tiden går fort egentligen. Jag tog lite bilder på Tea ute i snön för någon dag sedan. Bjuder på en av dem för att liva upp inlägget lite. Min finaste älskade dotter, mitt allt, mitt universum. Varför behöva liva upp inlägget kanske ni tänker? I förgår fick jag den seriösa frågan som jag antog skulle komma. Tea har skojat lite och frågat förut också men hon har varit lite för liten och man har märkt att det inte varit en seriös fråga liksom. Vi stod i hallen varpå hon helt spontant säger "Mamma, kan inte jag få bli storasyster?" Det högg till i hjärtat direkt hon sa det. Jag sätter mig ner på huk och tar hennes hand. "Gumman, vi har försökt, men det verkar som mamma och pappa inte kan få fler barn. Vi hade jättesvårt att få dig också." Hon ser lite besviket på mig och svarar "åh... men kan jag få bli lillasyster istället då?" Jag pressar fram ett leende och tårarna bränner under ögonlocken. "Lillasyster kan du inte bli eftersom du är född först hjärtat, och det verkar tyvärr som att du inte kommer att få något syskon" Tea tittar nu uppgivet på mig innan hon engergirikt säger "Du och pappa får försöka när ni blir gamlare så kanske det går". Älskade unge, mammas kämpe. What woud I do without you. Mamma önskar av hela mitt hjärta att jag kunde uppfylla din dröm om att få bli storasyster. 

EN KÄNSLA AV TOMHET OCH SORG

 
Åter igen får bilden prata för sig själv. Känner mest tomhet och sorg nu. Jag började blöda ordentligt igår så jag hade ju nästan listat ut vad testet skulle visa. Ändå satt man där och hoppades in i det sista. Vet inte riktigt hur jag ska tackla detta nu. Försöker att inte bryta ihop på jobbet. Blev inbeordrad idag på jobb så någon ledighet efter test blev det inte... Som tur är jobbar jag bara 7-11. Jag kommer tampas med min bebislängtan ett bra tag och hoppas att jag snart kan släppa den. Jag försöker vara tacksam för Tea men även om det är en tröst så dämpar det inte sorgen. Har inga riktiga ord att skriva. Har slängt alla hormontabletter i soporna och städar bort efter denna ivf resa. Jag intalar mig att vi har gjort det vi kan för att skaffa ett till barn. Och man ska aldrig säga aldrig. Kanske att det blir någon ny stor behandling om några år men just nu känns det otroligt. Det tär så mycket på kropp och psyke.. Tack för denna tid läsare. Vi får se när jag orkar blogga igen.