DEN SERIÖSA FRÅGAN SOM JAG ANTOG SKULLE KOMMA

Det var inte igår jag skrev här. För er (om det finns någon) som fortfarande läser så, vi lever och vi mår bra. Om man nu kan sammanfatta det så kort och tråkigt. Första snön har landat och ligger kvar än. Julen närmar sig, Tea har hunnit fylla 4 år. Herregud vad tiden går fort egentligen. Jag tog lite bilder på Tea ute i snön för någon dag sedan. Bjuder på en av dem för att liva upp inlägget lite. Min finaste älskade dotter, mitt allt, mitt universum. Varför behöva liva upp inlägget kanske ni tänker? I förgår fick jag den seriösa frågan som jag antog skulle komma. Tea har skojat lite och frågat förut också men hon har varit lite för liten och man har märkt att det inte varit en seriös fråga liksom. Vi stod i hallen varpå hon helt spontant säger "Mamma, kan inte jag få bli storasyster?" Det högg till i hjärtat direkt hon sa det. Jag sätter mig ner på huk och tar hennes hand. "Gumman, vi har försökt, men det verkar som mamma och pappa inte kan få fler barn. Vi hade jättesvårt att få dig också." Hon ser lite besviket på mig och svarar "åh... men kan jag få bli lillasyster istället då?" Jag pressar fram ett leende och tårarna bränner under ögonlocken. "Lillasyster kan du inte bli eftersom du är född först hjärtat, och det verkar tyvärr som att du inte kommer att få något syskon" Tea tittar nu uppgivet på mig innan hon engergirikt säger "Du och pappa får försöka när ni blir gamlare så kanske det går". Älskade unge, mammas kämpe. What woud I do without you. Mamma önskar av hela mitt hjärta att jag kunde uppfylla din dröm om att få bli storasyster. 

EN KÄNSLA AV TOMHET OCH SORG

 
Åter igen får bilden prata för sig själv. Känner mest tomhet och sorg nu. Jag började blöda ordentligt igår så jag hade ju nästan listat ut vad testet skulle visa. Ändå satt man där och hoppades in i det sista. Vet inte riktigt hur jag ska tackla detta nu. Försöker att inte bryta ihop på jobbet. Blev inbeordrad idag på jobb så någon ledighet efter test blev det inte... Som tur är jobbar jag bara 7-11. Jag kommer tampas med min bebislängtan ett bra tag och hoppas att jag snart kan släppa den. Jag försöker vara tacksam för Tea men även om det är en tröst så dämpar det inte sorgen. Har inga riktiga ord att skriva. Har slängt alla hormontabletter i soporna och städar bort efter denna ivf resa. Jag intalar mig att vi har gjort det vi kan för att skaffa ett till barn. Och man ska aldrig säga aldrig. Kanske att det blir någon ny stor behandling om några år men just nu känns det otroligt. Det tär så mycket på kropp och psyke.. Tack för denna tid läsare. Vi får se när jag orkar blogga igen. 

DET LILLA HOPPET ÅTERSTÅR

Ja, så var snart den här dagen avklarad också. Inatt sov jag nästan ingenting, låg bara och tänkte på ivf och oroade mig för att ivf skulle ringa och säga att ägget inte klarade upptining. Klarade i alla fall mig igenom en trött förmiddag på jobbet och en tyst telefon! Så strax före ett styrde vi mot falun för insättning 14.20. Väl inne hos läkaren gick det dock inte lika bra som sist. Vi fick se bild på ägget precis som sist. Det såg dock väldigt annorlunda ut. Läkaren var väldigt tveksam till att ens göra insättning pga. äggets dåliga kvalité. Jag frågade om det ens var någon mening och han sa att det finns en liten chans men att det är svårt att säga någon siffra så att säga. Hursomhelst så valde vi att göra insättning ändå men mina förhoppningar är inte höga alls. Det känns som det är det lilla hoppet som återstår. Gravtest ska göras 26 mars, tack och lov är jag i alla fall ledig den dagen så att jag slipper gå iväg till jobbet direkt efter testet som sist. Men det var tunga beslut idag, förra gången så sa läkaren att ägget såg perfekt ut och förutsättningarna var goda. Det slutade i det negativa testet. Därför har jag väldigt svårt att se hur detta ska lyckas när läkaren knappt trodde på det. Självklart hoppas jag och håller tummarna mer än någonsin längst där inne i hjärnan och framförallt hjärtat. Sen kommer den realistiska delen av mig och tar överhanden. Nu hänger det eventuella syskonet på det "stackars" lilla ägget. Jag intalar mig att om det är någon mening med att vi ska ha två barn så lyckas det. Annars är det väl meningen att vi ska ha ett barn. Jag kommer alltid vara evigt tacksam för Tea. Just nu har jag dock svårt att se hur jag ska ta mig ifrån detta och ta mig ifrån min bebislängtan och alla hormoner som far i kroppen. Det får ta den tid det tar.. Än så länge är inget kört! Avslutar med en nyare bild på det viktigaste i mitt liv, min älskade dotter. Man inser mer och mer nu vilket mirakel hon är. Eftersom det fungerade på första riktiga insättningen (när den väl blev av efter allt krångel) med Tea så hoppades man lite för mycket på detta. Nu ett misslyckat försök senare, eventuellt två, kan jag ännu mer förstå hur otroligt det är att denna perfekta tjej finns i våra liv.