DenEfterlängtade

Imorgon är vår katt Mys kattungar 3 veckor gamla. Fotade dem lite idag. Bjuder på en bild längst ner. Dem är så galet söta tycker jag!
Jag tänkte även dela med mig av en text som jag även skrev på facebook för någon dag sedan. Kände att jag ville ha den här också. Och det handlar inte om att jag vill sprida en historia så att ni ska tycka synd om mig, historian kan ni se som ett exempel. Det handlar om att jag är långt ifrån ensam, de finns så många människor som öppnar munnen lite för fort och snackar vitt och brett. Och dessa personer borde verkligen lära sig att vara tyst ibland. Man ska inte behöva känna sig utpekad eller kränkt för att man är annorlunda eller inte tillhör normen, för vad är egentligen normalt!? Alla är perfekta precis som man är och glöm inte bort att DU är värdefull. 

Jag har genom hela min uppväxt fått leva med (och hata) min röst. Den är mörk, "konstig" och manlig. Det är orden jag fått höra genom min skoltid och även nu idag. Som om jag skulle kunna ändra på den, bara för att en del kläcker ur sig elaka kommentarer. Så - för er som öppnar munnen och säger elaka saker lite för ofta så tycker jag ni först och främst ska ta reda på mer innan ni börjar prata om det. Så, jag tänkte ge er lite mer info om "varför" nu. 
Jag föddes med sk. knutor på stämbanden och har genom hela livet haft problem med rösten. Inte haft styrka i den, alltid haft svårt att sjunga (och då pratar vi inte om att det låter fult, vilket jag också tycker, utan att jag helt enkelt har svårt då rösten och kraften i stämbanden inte räcker till). 
2003, jag var 12 år gammal, opererade jag stämbanden. Jag hade flera gånger både innan och efter gått på kontroller där en läkare bedövade min tunga och höll i den samtidigt som han "körde ner" en kamera i halsen och filmade mina stämband. Oftast gick det bra, men jag hatade varje tillfälle av det och alla kväljningar man fick under pågående undersökning går inte att räkna till. 
Jag var tvungen att vara HELT tyst i 3 dagar efter operationen. Även om det blev bättre efter operationen så blev det inte helt bra, och det gick att operera igen, men det var inte så stor chans att det skulle bli bättre. Så jag lät bli. Jag får helt enkelt leva med detta, att ha svårt att sjunga och att rösten försvinner helt när jag är förkyld. (Då pratar vi inte om vanlig heshet utan jag blir stum!). 
Det räckte med en operation, att sövas ner och vakna illamående och spy x antal gånger samt dra med sig en droppställning in på toaletten. 
Så många gånger man lidit och gråtit de gånger man svarat i hemtelefonen under min tid som tonåring när jag bodde hemma, och trotts presentation får svaret "är det pappan i familjen?".
Jag sover alltid med två kuddar då mina stämband inte stängs ordentligt och jag får in magsaft/magsyra på stämbanden annars.