TÖMMA HJÄRNAN PÅ TANKAR

Hundrafemtio år sedan jag bloggade här (typ) och jag har ingen aning om någon ens läser. Men just idag kände jag verkligen för att skriva av mig, bara vräka ner alla hjärnans tankar i text. Eftersom jag har mycket lättare att utrycka mig på detta vis än att prata med folk på riktigt. 
 
Tea har hunnit haft 3års kalas i sommar, gud vad tiden går fort! I december blir hon 3,5 år. Bifogar en liten bild från kalaset längst ner. Älskar henne så att det verkligen gör ont i hjärtat ibland och är så tacksam för att vi fick sätta ett namn på "den efterlängtade" nämligen Tea. Tyvärr eller vad man säger så är hon verkligen pappas flicka och kan verkligen stört grina om det visar sig att jag ska läsa godnatt-sagan istället för pappa. Det är även pappa hon helst kramar och sitter i knät hos osv. Det är väl kanske därför som min längtan efter syskson är större än Jonas längtan. 
 
Det är väl det som gör det så jobbigt också, att varken jag eller Jonas vet helt säkert om vi vill ha ett till barn och om vi nu vill det, när vi vill ha det. Problemet är att vi inte kan välja, för tiden tickar på. Vi har två befruktade infrysta ägg på IVF i Falun. Dom är infrysta till september 2017, innan dess måste vi ha hunnit prova minst ett, helst hinna prova båda om det första inte skulle fungera. Jag hatar att behöva ha tidspress när det gäller barn! Men om vi inte försöker med dom befruktade äggen så är det helt ny behandling som gäller, det vill säga en kostnad på över 30 000 kr. Det är inget som är aktuellt för varken mig eller Jonas, inte ekonomiskt men inte heller psykiskt eller fysiskt. Vi orkar helt enkelt inte med en till behandling och har redan för ett par år sedan bestämt att vi inte kommer göra någon ny behandling, framförallt Jonas orkar nog inte med alla dessa hormonsprutor igen (lägg på tusen gånger värre effekt än gravid hormoner). Men det gör också att man blir så himla... frustrerad, tom... arg.. ledsen. Allt på samma gång. Varför ska massa tusenlappar och hormonsprutor behöva sätta stopp för - och bestämma tidpunkt, när jag vill ha mitt andra barn. Varför ska det behöva bestämma om jag överhuvudtaget kommer få ett till barn eller inte.
Missförstå mig inte - jag är så otroligt tacksam för Tea och om det slutar med att det inte blir något syskon så kommer jag ändå vara evigt tacksam att vi har henne. Men jag har själv växt upp med en bror och jag är så glad, speciellt idag, att jag har honom. Jonas skulle ha haft en storebror som tyvärr inte finns i livet och jag vet också att han saknar syskon även om han klarat sig bra själv såklart. Men det är tungt för honom att bära allt själv när det gäller tex. sjukdom hos hans föräldrar och storken som hans mamma fick för 2 år sedan som gör att hon inte kan prata idag. Jag vet också att Tea frågar och funderar för många kompisar på dagis har större syskon eller börjar få yngre syskon nu i denna ålder. När hon ställer frågor har jag svårt att svara...
 
Mina vänner som har barn i Teas ålder börjar få sitt andra barn nu och jag lovar er att min barnlängtan är påslagen igen. Absolut inte på samma sätt som innan vi hade Tea, men den finns där, och den gör ont. Att sätta in ett befruktat ägg kostar ungefär 15 000 kr och det är lite tufft i vår ekonomi med en fast lön och hus. Skulle det inte fungera är det 15 000 till. Självklart är det värt alla pengar i världen, men man ska ha dom också. Om äggen inte ens skulle klara att tinas upp, det vill säga inte en enda chans att bli gravid, så kostar det oss ändå 4000 att bara "plocka upp" dom ur frysen så att säga. Jag hatar pengar, jag hatar att dom ska bestämma så jävla mycket.
 
Jag vet inte riktigt vad jag fick ut av detta inlägg heller men jag fick i alla fall skriva av mig lite. Nu vet ni vart mina tankar kretsar. Sedan kryper höstmörkret på och varken jag eller Jonas har varit oss själva sista tiden. Jag älskar mitt jobb som hälso informatör men just nu orkar jag inte ens engagera mig. Jag hoppas att utbildningen i globen i helgen ska få mig på bättre humör. Ha det fint läsare och kommentera gärna om det är så att ni fortfarande läser och vill att jag försöker blogga. Ska tilläggas att våran nya familjemedlem som jag skrev om nedan tyvärr fått flytta tio mil ifrån oss. Eller tyvärr egentligen fel ord för han har det så himla bra hos sin nya ägare! Jag kunde inte önska ett bättre liv åt honom. Han kunde inte bo kvar hos oss pga. att jag fick allergi av någon konstig anledning då jag bott med den hundrasen halva mitt liv utan problem. Men det var väl någon mening med det, för han har det bättre nu. Men han är saknad lilla vovven! Jag vet att jag för nått år sedan skrev och tog upp det här med IVF och att jag hade mailat dem. Men vi avbröt det hela då, det var inte riktigt rätt tid i livet för oss då. 
 
 
Cissi

Jag läser fortfarande :)

Svar: kul att höra :)
Ronja Lindberg