DenEfterlängtade

Jag hade egentligen tänkt blogga igår kväll men det blev inte av helt enkelt. Orkade inte och andra saker kom imellan. För övrigt är jag som de ser ut nu sjukskriven till nästa fredag. Jippie. Rösten är dock åtminstonde påväg åt rätt håll känns det som, har i alla fall lite fungerande röst på kvällarna. 

 

För övrigt då, bloggens huvudämne. Vi var ju på ivf igår och allt som kunde gå fel gick fel, eller ja, kanske låter lite överdrivet men det kändes så. Ingen äggblåsa hade växt igår heller. Läkaren berättade dock att vi vissa fall inväntar man inte det utan man ger gulkroppshormon tabletter i sex dagar och sen sätter in ägget. Men han ville diskutera med den andra läkaren först men att vi kanske kunde göra så. Han väckte hoppet inom mig för några minuter. Men sen kom han in igen och sa att det inte blir så. Utan att vi måste vara rädda om de två äggen vi har i frysen och ge dom som allra bäst förutsättning vid insättning. Och det är jag helt med på, men man kan inte låta bli att bli besviken ändå. Så jag fick med mig recept på lutinus (gulkroppshormon) hem som jag skulle ta i en vecka sen skulle jag nog få mens efter det. Inga fler sprutor nu alltså. Eftersom ivf har julstängt snart så las hela ivf resan på is nu. Vi ska återkomma till dom när de öppnar igen 9 januari. Dvs. nu är de total paus i en månad på denna syskon resa. Jag inser att vi var ju från början inställda på att de kunde bli en provomgång nu och insättning först i januari, men det var ju pga. polyperna. När dem sen visade sig inte finnas så var man ju inställd på att insättning skulle bli i december vilket även passade bättre livsmässigt för oss. Nu blir det dubbelt så många resor fram och tillbaka till falun (och anpassa med jobbet) och en ny spruta för 1500 att hämta ut (då den bara håller öppnad 28 dagar). Det kanske är petiteser egentligen men man får den här besvikna känslan och dom där välbekanta känslorna kommer tillbaka som man kände vid det avbrutna ivf försöket innan Tea kom till. Det som oroar mig mest är just, vad sker i januari då? Samma sak? Med Tea så hade jag ju inga problem att "få igång" äggblåsosrna med sprutor så det känns ju oroväckande att det inte vill fungera nu. Jag kan inte göra så mycket åt det nu i alla fall, jag får försöka koppla bort längtan på syskon i några veckor och hoppas på att min jävla röst kan börja funka så jag åtminstonde kan få tänka på annat på jobbet. Igår fick Tea en lång kram och jag kände åter igen vad otroligt tacksam jag är över denna fantastiska unge. Tyvärr så finns ändå dom där tankarna kvar, besvikelse, oro och ledsamhet... Just nu vill jag bara sätta in dom där frysta äggen så att jag får veta om det blir något syskon eller inte. Att inte veta, att inte kunna gå vidare liksom.