DenEfterlängtade

Jag måste säga att jag nog är lite unik. Visst spökar det hormoner i min kropp, och det är nog en stor del till det konstiga humöret och reaktionen, men fortfarande. Många blir nog hesa som förkyld, men kanske inte lika många som iprincip tappar rösten helt som jag gör. Varje gång jag är förkyld så sätter det sig på stämbanden, och håller i sig i veckor. Jag kan knappt kalla mig förkyld längre, men ändå har jag ingen röst. Dvs. jag kanske får ut en viskning när jag försöker prata högt/normalt, om ens det. Man känner sig ensam, hur töntigt det än låter. Jag kan inte prata med Jonas fast jag vill, jag drar mig för det och vi sitter istället vid varsin dator. Jag avskyr att veta att jag kanske måste fira flera olika julfiranden runt om i släkten utan att kunna prata. Jag kan inte ringa vänner/föräldrar eller någon annan, ens för att prata ut. Mitt liv består just nu av att skriva med alla på datorn, gräva in mig i internets värld och skicka sms. Jag vet att jag förmodligen låter helt sanslöst töntig just nu, men det är inte så himla roligt att genogmå det varje gång man blir förkyld. Förmodligen har det mycket att göra med att jag föddes med knutor på stämbanden och opererade dem 2003. Jag antar det i alla fall. Jag kan inte ens ringa och planera julen. Jag hatar det. Det vore nog skillnad om det faktiskt gick över relativt snabbt och jag märkte att det blev bättre, men det gör jag inte. Jag dricker te, jag äter isglass, jag är iprincip konstant tyst för att vila rösten, men det blir ingen skillnad. Nu har det hållit i sig i snart en vecka och det känns som det är långt ifrån bra. Blä säger jag bara, kunde jag inte fått normala stämband istället. Jag vet nog hur det är att vara stum i alla fall, bortsett ifrån att en stum är van vid att vara det och lever efter det till skillnad från mig. Jag håller alla tummar för att jag har någon form av gud på min sida och vaknar med hyffsad röst imorgon när vi ska fira jul med svärföräldrarna, laga julmat, dela ut julklappar mm. Kram på er och god jul!